Konsten att förlåta

Har du svårt för att förlåta människor som har gjort dig illa? Håller du kvar smärtan inuti dig? Blickar du tillbaka ibland och tänker att ditt liv hade varit annorlunda om en viss person/ personer inte hade gjort dig illa?  Du kanske har ilska inuti dig, du kanske önskar att karma gör dom lika illa tillbaka? Eller att du själv kunde få ge tillbaka utan att det blir konsekvenser?

Förlåt de personer i ditt liv som har varit elaka svin! Det som hände för tio år sedan, ett år sedan, eller till och med en vecka sedan bär inte ansvaret för vem DU är! Det kanske kommer som ett slag i ansiktet att höra det, men du själv bär ansvaret för vem du är och vad du väljer att göra med ditt liv. Ingen annan än du kan förändra hur du ser på saker.

Du kan välja att ta på dig offerkoftan och skylla allting på andra eller på dina förutsättningar.

"Det blev en skitdålig dag för alla var ju bara sura runt omkring mig" Betyder det då att jag behöver ha samma attityd? Varför skulle jag behöva vara sur för att andra är det? Det finns väl ingen som tvingar mig att vara på dåligt humör?

"Jag kan inte vara lycklig, jag hade en hemsk barndom" Då är det väl dags att bli lycklig? Bättre sent än aldrig, eller? Du är vuxen nu, dina föräldrar (eller vad det nu kan vara) äger inte rätten till din lycka. Du bestämmer själv över hur du vill leva. Du är värd att vara lycklig. Men om du blickar tillbaka och skyller din olycka på andra så kommer du nog inte komma så långt.

Du är inte ett offer! Du är en stark och älskvärd person som har all rätt i världen att få må bra! Precis som du är. Bara du kan välja att vara lycklig. Glöm den där prinsen eller prinsessan på en vit häst som du väntar på ska komma och rädda dig. Rädda dig själv istället, för du är värd det.

Att förlåta människor som har gjort dig illa är att visa kärlek till dig själv. Ett steg på vägen för att kunna älska dig för den du är. Om du går och är arg på någon dag ut och dag in kanske utan att ens ha kontakt med den personen så håller du all den ilskan inuti dig, vem tror du det skadar mest? Personen du är arg på eller dig själv? Det tar väldigt mycket energi på att gå runt och vara arg och bitter. Personen i fråga har kanske inte ens någon aning om att du faktiskt fortfarande tänker på den där händelsen för länge sedan. Den personen känner inte den smärta som du känner. Dock gör du det, dag in och dag ut. Du gör dig själv illa! Det finns ett så bra ordspråk för den här situationen:

"Holding on to a grudge is like drinking poison and expect the other person to die"

Så släpp det! Låt det gå, förlåt de som har gjort dig illa, kanske inte för deras skull men för DIN skull. För att du är värd det! Skriv ner namn på en lista med människor som har sårat dig djupt och förlåt dem. Släpp de bittra tankarna, låt de rinna av dig. De människorna förtjänar inte din tid ändå, lägg den tiden på att älska dig själv hel istället (eller vad du nu själv känner att göra med den tiden). 

Om jag har tankar som jag vill bli av med så brukar jag tänka på dom när jag duschar, tänker hur jag sköljer bort det negativa, låter det rinna ner i avloppet och bort från mig. De tankarna gör mig ingen nytta. 

När du ändå håller på så skriv en lista på saker som du har gjort fel, de gånger du har sårat andra eller gjort något som du ångrar. Ingen är perfekt så jag är rätt säker på att du kan skriva ner en hel del punkter på saker som du har gjort fel i livet. Efter att du har skrivit ner dom, förlåt dig själv för det du har gjort i ditt förflutna, var inte så hård mot dig själv, släpp det också och fokusera framåt i livet. Dra inte på tunga stenar som du ändå inte kan göra något åt nu. Om du vill (och vågar) ta kontakt med de personerna som du har sårat, säg att du bara ringer för att be om ursäkt för att du behandlade dom fel. Det behöver inte betyda att du behöver ta upp kontakten med dem igen, utan att du faktiskt bara vill säga förlåt. Vissa människor är i det förflutna av en anledning, de passar också bäst i det förflutna.

Är du rädd för framgång?

Är du rädd för att lyckas med saker här i livet? Det kanske låter konstigt, men jag tror att det faktiskt är ganska vanligt. Människor sätter käppar i sina egna hjul. Ofta inser vi inte själva att vi faktiskt är rädda för att lyckas, vi kommer på ursäkter eller saktar ner tempot på det projekt vi jobbar på utan att ens tänka på det. Undermedvetet så kanske du är rädd för att lyckas?

Jag tänker ta upp några exempel på saker som kan hända när vi är rädda för att lyckas med något.

Jag kanske inte vill stå i rampljuset:
Kanske du beundrar andra som har en högt uppsatt roll i arbetslivet? Eller någon duktig musiker? Eller skådespelare? Listan kan bli lång, så tänk dig in i det som passar dig bäst. Du kanske önskar att du hade uppfunnit en helt fantastisk medicin som botar alla sjukdomar? Men när du tänker efter så tycker du nog inte om att stå i rampljuset ändå, alla de människor som ser dig, dömmer dig hit och dit känns galet läskigt!

Tänk dessutom om den här fantastiska medicinen skulle sluta fungera en vacker dag? Vad skulle hända med dig då? Det kanske är ännu mer smärtsamt att stå i rampljuset för att sedan falla ur det med en kraftig smäll? Skulle du våga ta steget ut ur din trygga vrå för att synas och höras mer än tidigare?

Tänk om min framgång gör så att jag drar åt mig människor som vill göra mig illa?
Det finns folk som vill må bättre i sig själva genom att dra ner andra, det finns många troll och folk som vill förstöra. Tänk om jag drar åt mig människor som vill mig illa? I din välkända bekantskapskrets så känner du dig trygg (förhoppningsvis, annars byt bekantskapskrets). I den gruppen av folk finns det gott om support och folk som stödjer dig i det du tar dig för, även om du misslyckas så finns dom där och ger dig en klapp på axeln och peppar dig att försöka igen eller att prova något annat. Men om du ska nå ut till fler, till en större grupp så är du ute och seglar, på för dig okända vatten.

Alla kommer inte älska dig, alla kommer inte hålla med dig om dina åsikter. Det är klart att det känns tryggare att stanna hemma med gardinerna nerdragna! Även om det nog inte vore så kul i längden det heller.

Men hallå? Tänk om jag inte har det som krävs?
Den här rädslan brukar komma efteråt, när det faktiskt redan är bevisat att du har det som krävs. Du kanske siktar lägre än den där ribban som du egentligen vet att du kan komma över, för att du är rädd för att göra ett snedsteg. Det kan ju få andra att tro att du inte har vad som krävs trots allt, eller hur?
Du kanske till och med inbillar dig att att du faktiskt inte kan det du gör, att du spelar någon slags charad, eller att du bara har tur. Vilket såklart inte är sant, men du är ändå livrädd för att bli utpekad som falsk eller misslyckad.

Tänk om framgång får mig att bli någon jag inte vill vara?
Du kanske tänker på framgångsrika människor som snobbiga, självupptagna, och kanske rent av elaka? (Nu menar jag absolut inte att alla människor som är framgångsrika är hemska människor).
Dina tankar kanske sedan vandrar till tanten som bor en gata bort från dig, hon som står i soppköket varje söndag och delar ut mat till de som är utan. Hon skulle väl inte söka framgång? Hon är ju så snäll och trevlig! Kanske du också borde undvika att nå framgång, skippa drömmen om chefsrollen som du trånar efter. Jag menar, sopptanten har ju nöjt sig med medelmåttigt så det kanske du också skulle göra? Man klarar sig ju fint utan framgång.

Men tiden då? Den skulle ju inte räcka till:
Du kanske drömmer om att starta en egen firma? Fast barnen då? Hur ska du hinna med allt om du jobbar för dig själv? Det går ju inte att få mer än 24 timmar på ett dygn, så redan där är det ju kört, eller? Det låter för stressigt för att ens tänka på, kanske ska du lägga en av dina högsta drömmar på hyllan ändå och stanna kvar på ditt medelmåttiga jobb som är så tråkigt att du får gråa hår i förtid?

Äsch, egentligen så vill jag inte ändra på något:
Du vet vad du har, men inte vad du får. Förändringar kan kännas väldigt otäckt. Även om du har en chef som skriker på dig, en partner som alltid prioriterar sig själv först, en bästa vän som bara pratar om sitt och aldrig lyssnar, eller en bostad som du inte trivs i så vet du ju hur det är att ha det som det är. Däremot har du ingen aning om vad som väntar dig om du öppnar en ny dörr åt något annat håll. Så du känner att det är lättare att stanna där du är, då kan du ju inte snubbla på någon annan otrevlig överraskning.

Känner du igen dig i något av det här? Då kanske du också är rädd för att lyckas. Det är ett stort steg, det där steget ut i det okända. Fast å andra sidan så är det inte alltid så kul att bli påmind av den lilla rösten i ditt huvud som viskar, "tänk om jag hade". Hur pass stark är din dröm? Är den värd att våga för?

Om man inte satsar något så kan man heller inte vinna.

Vad behöver en människa för att vara lycklig?

Vad är lycka? Vad behöver man för att känna sig lycklig? Är det rikedom? Många vänner? Känslan av att vara framgångsrik? Att få känna sig älskad? Jag tror att det finns många svar på den frågan, många väldigt olika svar beroende på vem man frågar.

Många tänker att, om jag vore rik som ett troll så skulle jag vara lycklig. Då skulle jag kunna köpa mig lycklig. Men vad händer sen då? När du har allt du kan önska dig och mer, du kanske börjar undra om alla dina vänner faktiskt bryr sig om dig på riktigt eller om dom försöker att hålla sig nära dig för att få några smulor av din kaka? Efter ett tag så kanske det skulle bli tråkigt, vad ska du fylla alla dina dagar med? Hur skulle du växa som person?

Här är några av de saker vi behöver för att känna oss lyckliga som människor.

Trygghet:
Vi behöver en form av trygghet. Vi behöver känna oss trygga i vardagen. De flesta av oss är helt övertygade om att när vi går och lägger oss på kvällen så kommer det komma en ny dag morgonen efter. Vi har mat på bordet och tak över huvudet. Vi har någon vi kan vända oss till när vi behöver ett gott råd eller en axel att gråta mot. Jorden kommer inte gå i tusen bitar och vi kommer förmodligen inte bli uppätna av en stor krokodil.

Men, denna underbara känsla av att få känna sig trygg har också en motpol. Samma rutin om och om igen som en råtta i ett hjul får oss att vantrivas och det kliar i fingrarna att få göra något nytt. Så därför behöver vi också:

Variation och spänning: 
För att vara lyckliga så behöver vi variation i livet. Vi behöver utmaningar och äventyr. Vissa hoppar bungyjump och slänger sig ut för klippor, andra spelar på lotto eller tar droger (jag avråder starkt att ta droger). Vi har ett behov av att ta ett kliv utanför tryggheten för att känna oss levande.

Vi behöver en balans av att få känna trygghet och ta risker.

Vara behövd: 
Vi vill känna oss behövda, att det finns en mening med att vi finns här. Att få känna att jag är viktig för andra människor eller samhället, på jobbet, i familjen, bland vänner eller vad det nu kan vara. Vi vill känna stolthet och att vi behövs och att vi är värda att bli älskade för den vi är, med de egenskaper vi har.

Kärlek och tillhörighet: 
Vi har ett behov av att känna oss älskade. Att vi blir lyssnade på, att få ha ett speciellt band till nära och kära, kanske en partner eller nära vän. Att få vara precis som vi är och bli accepterade och älskade för dom vi är. Att få känna gemenskap och bli förstådda.

Det här kan också vara en slags balansgång för om du strävar för mycket efter stolthet och att bli framgångsrik för att känna dig viktig så kan det vara svårt att hitta en djup, intim relation till andra.

De två sista behoven är mer riktade inåt, själsliga behov. För att känna sig hel och lycklig.
Många klarar sig fint på de fyra första punkterna, men man kanske ändå inte känner att man har tagit sig hela vägen. Det kanske finns något mer? Jag kanske saknar något? Vad skulle jag kunna göra annorlunda med mitt liv? Kanske du känner av att du söker efter svar inom dig?

Att växa som människa: 
Att lära sig nya saker, du kanske älskar att laga mat och provar nya recept i köket? Eller så kanske du har som hobby att leta reda på diverse fakta om den franska revolutionen? Du kanske analyserar människor du möter i livet och undrar hur det kommer sig att de är på ett visst sätt? Kanske försöker du hitta svaret på livets mening?

Vi har ett behov av att växa som människor. Både själsligt, i relationer till andra och att generellt få lära oss mer om saker och ting. 

Att bidra: 
Vi vill bidra, vi vill ge till andra för att må bra. Ge lite av vår tid för att hjälpa andra i nöd kan vara ett sätt att bidra. Lära ut nya kunskaper till andra. Skänka pengar till hjälporganisationer, ge extra kärlek till någon som behöver det. Det finns många exempel, vi mår bra när vi ger av oss själva.

För att känna oss lyckliga med livet så behöver vi ha en balans på dessa punkter. Vi försöker alla att möta våra behov i vardagen på olika sätt. Det finns både positiva och negativa sätt att få våra behov uppfyllda.

Negativa sätt att få våra behov uppfyllda kan exempelvis vara att trycka ner andra människor för att få känna sig viktigt, skvallra om vad andra gör och inte gör, relatera ditt liv till sorgliga historier, sätta dig i rollen som en martyr, att se dig själv som ett offer eller på annat sätt försöka få makt över andra människor.

Det finns positivare sätt att få dina behov uppfyllda som att, sätta upp mål och delmål på något du drömmer om att klara av eller göra, volontärarbete, lära dig mer om dig själv och hur just du fungerar, ge kärlek och komplimanger till de du möter.

Tro på dig själv, för du är bra precis som du är! 

Hur kan jag utveckla mig själv?

Jag är 31 år, det känns som att livet rinner genom mina fingrar. Kommer jag blicka tillbaka på mitt liv när jag ligger på min dödsbädd och tänka, ja det var helt underbart precis som det var? Eller kommer jag tänka, jag önskar att jag hade gjort mer? Min dröm är att kunna blicka tillbaka med ett leende på läpparna och tänka, wow vilka underbara upplevelser jag har haft! Vilka härliga människor jag har delat mitt liv med, det har varit fullt av kärlek, lycka och glada skratt.

 Jag har stora drömmar, det finns många saker i livet jag skulle vilja uppleva. Jag vill vara lycklig och känna att jag gör något bra för att hjälpa mina medmänniskor på vägen. Jag vill utvecklas och ha ett jobb som på något sätt gör skillnad! Jag vill vara den bästa versionen av mig själv.

Jag kan inte säga att jag är olycklig med livet som jag har nu. Det är helt okej som det är, men vad vore vi om vi inte siktar högre än så? Någon kanske håller med mig om att det blir ganska tråkigt att trampa upp samma stig i livet om och om igen? Att bara gå på de stigar som är upptrampade, som man vet var dom leder?

Jag vill gå på en annan stig nu. Jag vill lära mig mer om mig själv, vem är jag som sitter här vid tangentbordet och trycker på knapparna? Hur kan jag utveckla mig själv och samtidigt ha roligt? Förhoppningsvis kan jag hjälpa dig på vägen också, hjälpa dig att hitta ett starkare självförtroende, att lära dig att älska dig själv och inse att himlen inte är gränsen för vad du kan göra!

Det är så lätt att fastna i ett mönster, att tänka att jag är inte tillräckligt bra för att kunna klara av det jag verkligen vill göra. Jag har ofta tänkt att jag inte har utbildningen jag behöver, jag har inte pengarna för att göra den utbildningen jag vill göra och även om jag skulle ha råd med en utbildning så skulle jag inte vara tillräckligt bra för att komma in. Om jag mot all förmodan skulle klara det, vad skulle jag då göra med min nya kunskap? Hur skulle lilla jag kunna ta mig vidare sen? Då är det ju redan kört, så varför skulle jag ens försöka?

Vem har sagt att det är kört? Jag har då övertalat mig själv att det här kommer inte gå. Vem har bestämt att det inte kommer gå? Jo, det är JAG! Jag sätter mina egna gränser, jag värderar inte mig själv på ett rättvist sätt. Redan innan jag har gett mig själv en chans så har jag tryckt ner mig själv så hårt att jag tror på det negativa, Jag har i princip sagt till mig själv att jag inte förtjänar mer än medelmåttigt. Jag har ju ändå tak över huvudet och mat på bordet och ett jobb som jag står ut med, men helst inte går till om jag inte behövde.

Jag älskar att skriva, jag har skrivit sen den dagen jag lärde mig hur bokstäver fungerade. Dagböcker, dikter, korta noveller, musiktexter, faktarelaterade artiklar, you name it. Har jag någon utbildning inom journalistik? Absolut INTE, ja men hur kan jag då sitta här och skriva nu? På en helt nystartad blogg om jag inte har en aning om vart jag ska börja?

Jag har bestämt mig för att göra den här resan, för min skull och för din skull. För vi är starka i oss själva och jag är övertygad om att både du och jag kan hitta ett sätt att utveckla oss, bli lyckliga och nöjda med våra liv. Jag är trött på att hacka på mig själv och säga att jag inte är värd att få göra det som gör mig lycklig. Jag hoppas att du känner likadant om dig själv! Om du inte gör det så hoppas jag att jag ska kunna hjälpa dig att hitta inspiration till att ta ett kliv ut i det okända för att söka din lycka.

Vi är alla på genomresa här i livet, låt oss försöka få ut så mycket som möjligt av det på ett positivt sätt!

Lev livet fullt ut, älska och tro på dig själv.