Är du rädd för framgång?

Är du rädd för att lyckas med saker här i livet? Det kanske låter konstigt, men jag tror att det faktiskt är ganska vanligt. Människor sätter käppar i sina egna hjul. Ofta inser vi inte själva att vi faktiskt är rädda för att lyckas, vi kommer på ursäkter eller saktar ner tempot på det projekt vi jobbar på utan att ens tänka på det. Undermedvetet så kanske du är rädd för att lyckas?

Jag tänker ta upp några exempel på saker som kan hända när vi är rädda för att lyckas med något.

Jag kanske inte vill stå i rampljuset:
Kanske du beundrar andra som har en högt uppsatt roll i arbetslivet? Eller någon duktig musiker? Eller skådespelare? Listan kan bli lång, så tänk dig in i det som passar dig bäst. Du kanske önskar att du hade uppfunnit en helt fantastisk medicin som botar alla sjukdomar? Men när du tänker efter så tycker du nog inte om att stå i rampljuset ändå, alla de människor som ser dig, dömmer dig hit och dit känns galet läskigt!

Tänk dessutom om den här fantastiska medicinen skulle sluta fungera en vacker dag? Vad skulle hända med dig då? Det kanske är ännu mer smärtsamt att stå i rampljuset för att sedan falla ur det med en kraftig smäll? Skulle du våga ta steget ut ur din trygga vrå för att synas och höras mer än tidigare?

Tänk om min framgång gör så att jag drar åt mig människor som vill göra mig illa?
Det finns folk som vill må bättre i sig själva genom att dra ner andra, det finns många troll och folk som vill förstöra. Tänk om jag drar åt mig människor som vill mig illa? I din välkända bekantskapskrets så känner du dig trygg (förhoppningsvis, annars byt bekantskapskrets). I den gruppen av folk finns det gott om support och folk som stödjer dig i det du tar dig för, även om du misslyckas så finns dom där och ger dig en klapp på axeln och peppar dig att försöka igen eller att prova något annat. Men om du ska nå ut till fler, till en större grupp så är du ute och seglar, på för dig okända vatten.

Alla kommer inte älska dig, alla kommer inte hålla med dig om dina åsikter. Det är klart att det känns tryggare att stanna hemma med gardinerna nerdragna! Även om det nog inte vore så kul i längden det heller.

Men hallå? Tänk om jag inte har det som krävs?
Den här rädslan brukar komma efteråt, när det faktiskt redan är bevisat att du har det som krävs. Du kanske siktar lägre än den där ribban som du egentligen vet att du kan komma över, för att du är rädd för att göra ett snedsteg. Det kan ju få andra att tro att du inte har vad som krävs trots allt, eller hur?
Du kanske till och med inbillar dig att att du faktiskt inte kan det du gör, att du spelar någon slags charad, eller att du bara har tur. Vilket såklart inte är sant, men du är ändå livrädd för att bli utpekad som falsk eller misslyckad.

Tänk om framgång får mig att bli någon jag inte vill vara?
Du kanske tänker på framgångsrika människor som snobbiga, självupptagna, och kanske rent av elaka? (Nu menar jag absolut inte att alla människor som är framgångsrika är hemska människor).
Dina tankar kanske sedan vandrar till tanten som bor en gata bort från dig, hon som står i soppköket varje söndag och delar ut mat till de som är utan. Hon skulle väl inte söka framgång? Hon är ju så snäll och trevlig! Kanske du också borde undvika att nå framgång, skippa drömmen om chefsrollen som du trånar efter. Jag menar, sopptanten har ju nöjt sig med medelmåttigt så det kanske du också skulle göra? Man klarar sig ju fint utan framgång.

Men tiden då? Den skulle ju inte räcka till:
Du kanske drömmer om att starta en egen firma? Fast barnen då? Hur ska du hinna med allt om du jobbar för dig själv? Det går ju inte att få mer än 24 timmar på ett dygn, så redan där är det ju kört, eller? Det låter för stressigt för att ens tänka på, kanske ska du lägga en av dina högsta drömmar på hyllan ändå och stanna kvar på ditt medelmåttiga jobb som är så tråkigt att du får gråa hår i förtid?

Äsch, egentligen så vill jag inte ändra på något:
Du vet vad du har, men inte vad du får. Förändringar kan kännas väldigt otäckt. Även om du har en chef som skriker på dig, en partner som alltid prioriterar sig själv först, en bästa vän som bara pratar om sitt och aldrig lyssnar, eller en bostad som du inte trivs i så vet du ju hur det är att ha det som det är. Däremot har du ingen aning om vad som väntar dig om du öppnar en ny dörr åt något annat håll. Så du känner att det är lättare att stanna där du är, då kan du ju inte snubbla på någon annan otrevlig överraskning.

Känner du igen dig i något av det här? Då kanske du också är rädd för att lyckas. Det är ett stort steg, det där steget ut i det okända. Fast å andra sidan så är det inte alltid så kul att bli påmind av den lilla rösten i ditt huvud som viskar, "tänk om jag hade". Hur pass stark är din dröm? Är den värd att våga för?

Om man inte satsar något så kan man heller inte vinna.